Av Phil Hickey, Fil Dr
2 oktober 2011
Psykiatrin tycker om att presentera sig själv som en hjälpande yrkeskår, men även en hastig titt på dess historia vittnar om något annat. Här följer några av de ”behandlingar” som denna pseudovetenskap har lanserat mot dess pseudosjukdomar.
STERILISERING
Det uppskattas att 65.000 personer blev steriliserade i USA under olika rashygieniska förordningar. Tillämpningen,som var i bruk mellan 1920- och 1970-talen, var riktad mot ”icke önskvärda”, vilket innefattade de så kallade mentalt sjuka.
HYDROTERAPI
Detta innebar att patienten hängdes i ett kallt bad under flera timmar och även dagar åt gången. Det användes allmänt under de första decennierna av 1900-talet.
HYSTERETOMI, OVARIEKTOMI OCH KVINNLIG OMSKÄRELSE
Dessa ”behandlingar” användes också under de första decennierna av 1900-talet. Teorin var att sinnessjukdomen orsakades av bäckenirritation som ”botades” genom dessa metoder. Robert Whitaker (Mad in America) rapporterar att ”kvinnlig omskärelse under alla förhållanden inte försvann helt och hållet från amerikanska mentalsjukhus förrän 1950.”
KIRURGISKT AVLÄGSNANDE AV ANDRA KROPPSDELAR
Avlägsnande av tänder, grovtarm, blindtarm, äggledare, livmoderhals och andra delar användes som ”behandlingar” på de olyckliga patienterna på amerikanska mentalsjukhus.
INJEKTION AV DJURHORMONER
Sköldkörtelextrakt från får var populärt.
DJUPSÖMNSTERAPI
Detta innebar att med droger försätta patienter i djup koma och lämna dem i detta tillstånd under flera dagar. Dödlighetsprocent på 6% rapporterades.
FEBERTERAPI
Feber framkallades genom heta bad, elektriska värmeelement och även genom avsiktligt framkallad infektion av malaria.
TERAPI MED EXTREM KYLA
Patienter blev nedkylda under två eller tre dagar åt gången med temperaturer så låga som c:a -4 grader C under normal kroppstemperatur.
INSPÄRRNING
Mellan 1900 och 1950 var andelen utskrivna från mentalsjukhus extremt låg, vilket återspeglade en övertygelse att inlåsning var den ”behandling” som kunde väljas. Villkoren var ofta brutala och förnedrande.
INSULINBEHANDLING UNDER KOMA
Att ge insulin till en icke-diabetiker resulterar i minskning av glukos i blodet. Om tillräckligt mycket insulin ges, hamnar personen i koma. Under 1930- och 1940-talen lanserade psykiatriker i Europa och USA den absurda idén, att när denna sorts framkallade koma upprepades tillräckligt ofta, var det en effektiv ”behandling” för patienter på mentalsjukhus. Proceduren orsakade allvarlig och permanent hjärnskada. ”Behandlingen” var vanlig även långt in på tidigt 1950-tal. Detta trots att den uppenbara verkan av ”behandlingen” inte blev något annat än ett fogligt barnsligt tillstånd som ett resultat av den omfattande hjärnskadan.
KONVULSIV METRAZOLTERAPI
”Behandlingen” bestod av att injicera patienten med Metrazol (en syntetisk kamfer). Metrazol är giftigt och injektionen framkallade ett anfall som liknande ett epileptiskt anfall. Effekten på patienten var extremt obehagligt och skrämmande. Patienter blev vanligen utsatta för flerdubbla ”behandlingar” som gav bestående hjärnskada.
ELCHOCKSTERAPI (ECT)
Här användes elektriska chocker för att framkalla ett anfall som skadade hjärnan. Psykiatriker hyllade denna ”behandling” som ett stort terapeutiskt genombrott, trots att det var vida erkänt att det ”terapeutiska” medlet förstörde hjärnceller i hjärnbarken med påföljande förlust av högre kognitiv funktion. Denna ”behandling” användes mycket även under senare tid. År 1955 rapporterade den berömda psykiatrikern Lauretta Bender att hon hade genomfört ett ”behandlings”-program med 20 elchocker på ett tvåårigt barn!
PREFRONTAL LOBOTOMI
Detta innefattar att borra hål i sidan av huvudet, föra in en skalpell och sedan genom att röra skalpellen upp och ned skilja den främre delen av hjärnan från återstoden.
Alla de tillämpningar som sammanfattas ovan var barbariska och de flesta gav bestående skada hos offret. Trots detta har psykiatrin anammat dem helhjärtat. Farhågorna från motståndare behandlades med överlägset avvisande.
Det är speciellt intressant att var och en av dessa ”behandlingar” stöddes av oäkta och förenklade teorier, och dessa teorier marknadsfördes lika energiskt som dagens nonsens om hjärnans sjukdomar.
Den vitt spridda och destruktiva ”behandlingen” med farliga droger mot vardagliga livsproblem och den omotiverade likgiltigheten för den påföljande skadan är bara den senaste sidan av psykiatrins testamente med skam och övergrepp. Att påtvinga droger är inte lika öppet barbariskt som ”behandlingarna” under tidigare år, men eftersom antalet inblandade personer är så mycket större idag, är den totalt tillfogade skadan troligen större.
Många författare har skrivit mycket om denna aspekt i psykiatrins historia – men Robert Whitakers diskussion av ämnet i Mad in America är speciellt värd av läsa.
Översättning i april 2015 av Lars Andersson
Korrigering och språkvård Inga Larsson