Av PHIL den 9 oktober 2014
Det finns en intressant artikel i juniutgåvan 2014 av Journal of ECT. Den är skriven av Med.dr. Max Fink och har titeln 80-årsfirande av framkallandet av kramper i hjärnan som psykiatrisk behandling. Dr. Fink är psykiatriker, neurolog och professor emeritus i psykiatri och neurologi vid New Yorks statsuniversitet Stony Brook.
Artikeln är kort (uppskattningsvis 400 ord) och är väsentligen en hyllning till Ladislas Meduna för hans upptäckt “…att framkallande av kramper mildrade allvarliga psykiatriska störningar…“, vilket Dr. Fink beskriver som “…ett enastående medicinskt framsteg…“.
Här följer några citat från artikeln uppblandade med mina kommentarer:
“När den ungerske neuropatologen Ladislas Meduna fann ökad glios i hjärnan på epilepsipatienter och minskningar hos dem med schizofreni, såg han sjukdomarna som motverkande och trodde att framkallande av epileptiska anfall skulle lindra psykos.“
Gliaceller är icke-nervceller bland hjärnans celler. Med andra ord är de inte nervceller. Snarare ger de struktur och stöd åt nervcellerna. Glios syftar på ett tillstånd med gliaceller, som uppträder som en reaktion på skada. Tillståndet medför vanligen en ökning av antalet och storleken på gliacellerna, och i extrema fall orsakar det ärrbildning. Glios är förknippat med epilepsi, men det är oklart vad som är orsak och vad som är effekt. Vad som emellertid är klart är, att glios alltid har potential att utlösa allvarliga bieffekter.
I detta sammanhang finns det en nästan barnslig naivitet i Dr. Medunas sätt att resonera. I huvudsak har han två grupper av människor: de som har epilepsi och de som har blivit “diagnostiserade med schizofreni“. I obduktionsundersökningar finner han relativt mer ärrvävnad i hjärnorna hos den förra gruppen och relativt färre i hjärnan hos den senare gruppen. Han har även lagt märke till att förekomsten av epilepsi är låg bland människor som var “diagnosticerade med schizofreni“. Uppenbarligen resonerar han: framkallandet av grand mal-anfall bland “schizofrena“ kommer att ha en terapeutisk effekt. (Med tanke på den låga tillförlitligheten för diagnosen “schizofreni“ är för övrigt uttalandet, att förekomsten av epilepsi var låg i denna grupp, fullt av problem. Men det är en annan sak).
Det faktum, att epilepsi är en förödande sjukdom och att grand mal-anfallen klart inte är välgörande händelser, ser inte ut att ha kommit med i Dr. Medunas övervägande. Han försökte att med diverse kemikalier framkalla kramper på djur och valde till slut camphor. Sedan enligt Wikipedia:
“För att nå en population med allvarlig schizofreni, flyttade han från Budapest till det psykiatriska sjukhuset i Lipotmező utanför Budapest. Den 2 januari 1934 började han sina experiment för att få fram doser.“
Dr. Meduna bytte senare till pentylenetrazol (Metrazol), en centralstimulerande medicin som framkallar kramper vid höga doser.
Här följer för övrigt en beskrivning av ett krampanfall som är framkallat av Metrazol. Citatet är hämtat från Metrazol Therapy på hemsidan fairfieldstatehospital.com.
“Metrazol framkallar ett häftigt krampanfall ungefär en minut efter injektionen. Ofta orsakar dessa krampanfall benbrott och skadade muskler. För att terapin skall vara effektiv kommer det att ges två eller tre gånger per vecka och en typisk kur i terapin kan bestå av trettio till fyrtio injektioner. När patienten har återfått medvetandet, kan han/hon vara förvirrad och samarbetsvillig med personalen, vilket sågs som en påtaglig förbättring. Vid andra tillfällen i denna skymningszon kan patienten agera på ett sämre sätt, omskakad och rädd av behandlingen. Efter att en patient fått en behandling, var han/hon emot en efterföljande behandling, gjorde motstånd och pläderade för att ingen mer skall ges och han/hon måste tvingas till att bli behandlad.“
Och det är uppfinnaren av denna “behandling“ som Dr. Fink önskar hedra!
. . . . . . . . . . . . . . . .
“År 1938 ersattes Metrazol med hushållselektricitet för att skapa krampanfall, inte för större effektivitet utan helt och hållet för att göra användningen bekvämare. Under 1950-talet framkallades grand mal-anfall på tusentals patienter på psykiatriska institutioner över hela världen.“
ECT användes först av Med.dr.Ugo Cerletti år 1938 i Rom. Här följer en beskrivning skriven av Dr. Cerletti själv från den första användningen av denna “terapi“:
“En schizofren på runt fyrtio, vars fysiska tillstånd var gott, valdes ut för det första försöket. Han uttryckte sig uteslutande på en obegriplig rappakalja av påhittade och konstiga ord, och eftersom hans ankomst från Milano med tåg hade skett utan biljett, hade inte en enda sak om hans identitet varit möjlig att fastställa.
Förberedelser för experimentet genomfördes i en atmosfär av ängslig tystnad som gränsade till ogillande, i närvaro av olika assistenter som tillhörde kliniken och några doktorer utifrån.
Precis som vi har för vana med hundar, fäste Bini och jag de två elektroderna, väl fuktade i saltlösning, med ett elastiskt band på patientens tinningar. Som en försiktighetsåtgärd i vårt första försök använde vi en reducerad spänning (sjuttio volt) med en varaktighet på 0,2 sekunder. När den elektriska kretsen slöts, hoppade plötsligt patienten på sin säng och spände alla sina muskler en kort stund; sedan kollapsade han omedelbart på sängen utan att förlora medvetandet. Patienten började snart sjunga på de allra högsta tonerna och blev sedan tyst. Utifrån vår långa erfarenhet med hundar var det uppenbart för oss att spänningen hade varit alltför låg. Jag bar med mig de observationer jag hade från föregående dag med upprepade behandlingar på grisar och arrangerade för en repetition av försöket.
Någon blev nervös och föreslog viskande att den utsatte skulle tillåtas vila; andra gav rådet att en ny behandling borde ges imorgon. Vår patient satt tyst i sängen och tittade sig omkring. Han lyssnade på den lågmälda konversationen runt honom, men sedan utropade han plötsligt – inte längre med sin obegripliga jargong utan med många tydliga ord och med en högtidlig ton: `Inte en sekund. Dödligt`!
Situationen var sådan, tyngd som den var av ansvar, att denna tydliga och entydiga varning, skakade om de närvarande personerna till den grad att någon började insistera på att skjuta upp förfaringssättet. Ängslan, för att någonting som var det samma som vidskepelse skulle störa mitt beslut, drev mig till att handla. Jag applicerade åter elektroderna och en 100-volts urladdning sändes igenom under 0,5 sekunder. Det plötsliga och mycket korta krampanfallet av alla muskler syntes igen; efter en liten paus började de mest typiska epileptiska anfallen äga rum.
Sant är att alla hade hjärtat i halsgropen och var sannerligen tyngda under den utdragna fasen med andningsstillestånd, askgrå blekhet och likblekhet med blå ansiktsfärg. Som om ett spontant epileptiskt anfall hade fått andningstillståndet att bli respektinjagande, såg det nu ut att smärtsamt nog aldrig sluta – till dess den första djupa, snarkande inandningen och de första knyckiga skälvningarna kom. Blodet rann även friare i åskådarnas ådror.Och slutligen kom den mycket stora lättnaden hos alla inblandade som såg ett typiskt, gradvist uppvaknande “steg för steg“. Patienten satte sig självmant upp och tittade sig lugnt omkring med ett vagt leende, som för att fråga vad som förväntades av honom. Jag frågade honom:`Vad har hänt med dig?` Han svarade utan mer rappakalja:`Jag vet inte; kanske har jag sovit`.“
Notera hur Dr.Cerletti avvisar som “vidskepelse“ uppfattningen att offrets förbud (“Inte en sekund. Dödligt“) skulle tas på allvar. Och när Dr.Fink skriver att elektricitet ersatte Metrazol “…för att göra användningen bekvämare“, talade han troligen inte om klientens bekvämlighet.
Den stora tragedin i allt detta är, att de “förbättringar“, som har konstaterats följa efter elchockskonvulsioner, liknar och är väsentligen exempel på det övergående tillstånd av eufori och medgörlighet, som ofta kommer efter en allvarlig huvudskada.
. . . . . . . . . . . . . . . .
“Utbredd tro att elektricitet orsakade hjärnskada och bestående minnesförlust stigmatiserade behandlingen.“
Lägg märke till ordet “tro“ och förslaget att denna “tro“ var ogrundad! I andra skrivelser har Dr. Fink varit mer direkt. Till exempel skrev han 1 oktober 2006 en artikel för Psychiatric Times benämnd The Camelford Hysteria: A Lesson for ECT? I den yttrar han klart:
“Klagomål över bestående minnesförlust hos i övrigt väl fungerande personer efter återhämtning från psykiatrisk sjukdom genom ECT ses bäst som en konversionsreaktion eller en somatoform störning.“
Med andra ord, om mina läsare vill ursäkta uttrycket, minnesförlust finns i deras huvuden! Psykiatri visar stor respektlöshet mot människor, men detta yttrande av Dr. Fink måste säkert vara det allra mest anmärkningsvärda.
Tillbaka till artikeln om att fira 80 år.
“Under mer än ett halvt årtionde har vårt intresse inom forskningen fokuserats på att minska riskerna med elektricitet. Placering av elektroder, form av elektricitet och dosering av energin testades upprepade gånger, men ingen ändring var klanderfri.“
Jag frapperas av att om riskerna i själva verket inte var något annat än yttringar av offrens neurotiska föreställningar, är det ett intressant sätt att tillbringa 50 år på.
. . . . . . . . . . . . . . . .
“Medunas hypotes att krampanfallen, inte metoden för framkallandet, var grunden för tillbakagång blev verifierad vid upprepade tillfällen.“
“Ett alternativ till elektricitet var att använda inhalering av bedövningsmedlet flurotyl, vilket har fått förnyat intresse.“
Och slutligen:
“Ladislas Medunas förevisning, att framkallade krampanfall mildrade allvarliga psykiatriska störningar, var ett remarkabelt medicinskt framsteg, som utvecklades trots allmän fruktan för epilepsi och elektricitet. Trots att det var få som i förväg anade det, rättfärdigar tillbakagången av sjukdomar hos hundratals och tusentals allvarligt sjuka firandet av denna anmärkningsvärda upptäckt.“
I själva verket är elchocks-“behandling“ (ECT) inte mer effektiv än bluff-ECT, i vilken klienten förbereds och bedövas men egentligen inte elchockas (Bracken et al. 2012).
När man betänker den oro, som får verkliga läkare att skydda sina patienter från att få krampanfall, föreslår jag att avsiktligt framkallande av grand mal-anfall, ofta ofrivilligt, varken skall utgöra ”en anmärkningsvärd upptäckt” eller ett ”anmärkningsvärt medicinskt framsteg”, utan snarare grov misshandel av en person i en förtroendeställning.
I september 2005 blev Dr. Fink intervjuad av Arline Kaplan Long och intervjun redovisades i Psychiatric Times. Här följer ett citat från artikeln:
“Tillfrågad om vad han skulle önska att psykiatriker och andra bör förstå angående ECT, svarade Fink:`Under de mer än 70 år som ECT har funnits har vi lärt oss att uppskatta att något magiskt händer i kroppen när vi framkallar ett epileptiskt anfall`.“
Och här kära läsare, måste jag bekänna att jag saknar ord!
Översättning i oktober 2014 av Lars Andersson
Korrigering och språkvård Inga Larsson