Av Phil
Hur kommer det sig att den kontroversiella frågan om elchock (ECT) inte drar till sig någon uppmärksamhet i media?
Olyckligtvis, möjligen beroende på en subtil och kvardröjande fördom, förfogar inte mentalpatienter över mycket respekt i allmänhet, varken i media eller politiskt. Effekten av stigmatiseringen av att få etiketten ”psykiskt sjuk” betyder att deras yttranden underförstått ses som suspekta eller ogiltiga. Deras protester om sina erfarenheter och personliga berättelser om övergrepp ignoreras. Deras perspektiv bortses från eller avfärdas utan vidare. Tvångsåtgärder mot dem accepteras som troligen nödvändiga och ”för deras eget bästa”. Grundläggande psykisk sjukdom är ett obehagligt ämne med vanemässiga antaganden, emellertid felaktiga, med inkompetens, irrationalitet och till och med våld.
Ingen annan minoritetsgrupp i Västvärlden är så fullständigt lämnad i sticket av normala impulser av sunt förnuft och anständighet. Kanske att situationen bäst kan sägas såsom i ”Foucalt-tribunalen anklagar psykiatrin” (http://www.oikos.org/ectcomments2.htm): ”Fungerande som en statens förlängda arm och med statlig makt, har psykiatrin skapat en lägre stående klass från vilken allt skydd och alla rättigheter är borttagna.”
De mest förhärdade kriminella, inklusive mördare och pedofiler, kan endast låsas in mot deras vilja, när de av en domstol har befunnits skyldiga till ett brott ”bortom allt tvivel”. En mentalpatient anses inte värd samma rättigheter. Inget bevis behöver finnas; inte ens en tidigare begången handling behöver påvisas. Om en psykiatrikers ”åsikt” är, att en person skulle ”möjligen” kunna göra ”någonting”, är det tillräckligt för att man enligt lagen kan spärra in dem. Mentalpatienter kan bli eller vara inlåsta mot deras vilja och bli föremål för ”behandlingar” under tvång baserade på det godtyckliga infallet från psykiatriker. Den mest kontroversiella av dessa ”behandlingar” är elektrokonvulsiv behandling (ECT), även kallad elchock.
Elchock (ECT) är den psykiatriska metod i vilken mellan 75 och 470 volt helt enkelt skickas mot hjärnan med syftet att framkalla ett grand mal-anfall. Den ström som normalt förekommer i hjärnan är i storleksordningen millivolt (tusendels volt). Det behövs inte mycket fantasi för att förstå utgången av att sända mellan 75 och 470 volt genom en sådan känslig mekanism. Den amerikanske neurokirurgen Frank Vertosick likställde ECT med att ”reparera en dator med motorsåg”. Traumat för kroppen är sådant att patienter måste ges muskelavslappnande medel för att eliminera risken att metoden bryter ryggar och andra ben.
Det finns åtminstone nio oberoende organisationer för ECT-offer bara i den engelsk-språkliga delen av världen, vilka hängivet sprider sitt kritiska ECT-budskap. Deras web-sidor är fulla av uppskakande personliga vittnesmål från människor vars liv har förstörts av ECT. Kan du föreställa dig en situation, där före detta patienter från sedvanliga medicinska metoder skulle bilda organisationer för att skydda andra från vad de själva har fått? Kan du föreställa dig ett scenario, där människor är så upprörda över den skada som de själva har fått, att de skulle bilda organisationer för att försöka skydda andra från samma öde?
Inom sedvanlig medicin skulle denna situation skapa en sådan uppståndelse att behandlingen åtminstone skulle bli grundligt undersökt och nästan säkert förbjuden. Den viktigaste och mest respekterade grundsatsen i den hippokratiska eden inom sedvanlig medicin är att först och främst inte göra skada.
Det faktum att vissa människor tydligen blir hjälpta av ECT, rättfärdigar det den skada på det stora antalet som inte blir det? Kanske att detta bäst besvaras av Med Dr och psykiatriker Peter Breggin, som är chef för International Center for the Study of Psychiatry and Psychology: ”Vissa patienter känner sig ”hjälpta” av ECT. Ofta har de blivit så skadade att de inte kan bedöma sitt eget tillstånd.”
Dagens psykiatriska försvar av ECT är att det är en förebyggande åtgärd mot självmord hos deprimerade personer. Påståendet motsägs helt och hållet av många vederhäftiga och tillgängliga studier, som visar att ECT inte åstadkommer något sådant. *)
Det är bara ett i raden av påståenden för ECT vilka sträcker sig över decennierna. Eftersom vart och ett slutgiltigt har vederlagts har det blivit ersatt av ett nytt påstående. ”Behandlingarna” och hjärnskadan fortsätter oförminskat och alltjämt under tjugoförsta århundradet lyssnar få på offren.
Vem som helst som vågar drista sig till en kritisk tanke mot den självutnämnda okränkbarheten i den psykiatriska branschen, får etiketten inbilsk eller att de lider av en psykos. Detta inskränker sig inte till den stora mängd psykiskt skadade och psykologiskt traumatiserade ECT-patienter. De åsikter och observationer från experter, som härrör från det psykiatriska och neurologiska området och till och med de författare till kliniska resultat, vilka är oförenliga med den officiella linjen, ges etiketter på liknande sätt. Det är en skrämmande taktik som har gagnat förövarna bra under många decennier.**
Trots att den uppsjö av fackmannamässiga avhandlingar som dokumenterar hjärnskador som följd av ECT är lättåtkomliga, råder en helt dominerande tystnad. Hjärnskada är inte en bieffekt av ECT… hjärnskada är behandlingen. Det är komplikationerna med hjärta och kärl, epilepsin, minnesförlusten och dödsfallen som är bieffekterna.
Psykiatrin bekräftade en gång att den ”terapeutiska” effekten av ECT hade sin grund i hjärnskada. År 1942 sade psykiatriker Abraham Myerson: ”Minskning av intelligens är en viktig faktor i läkeprocessen… faktum är att några av de allra bästa tillfrisknanden som man får är hos de individer där man minskar till nästan sinnesslöhet (svagsinthet)…” (översatt från det franska originalet). ***
Max Fink, en av de ledande förespråkarna för ECT i USA, säger fortfarande öppet att grunden för förbättring ”liknar den för kraniocerebralt trauma” (huvudskada).
Men de flesta psykiatriker är ovillkorligen mer medvetna om anseendet idag och försöker presentera sin behandling med en mer vetenskaplig jargong. Nu uttrycks ECT i termer som ”neurologisk omgruppering”. Verkligen.
Ett reportage i American Journal of Psychiatry år 1977 uttryckte det otvetydigt: ”Från neurologisk synpunkt är ECT en metod som framkallar minnesförlust genom att förstöra delar av tinninglober och strukturen inuti dem.” ****
Noggranna statistikuppgifter för patienter som avlider av ECT var svåra att få tag i före år 1993 beroende på en förklarlig motvilja hos de psykiatriker som skulle lämna dem. Efter stora allmänna påtryckningar antog staten Texas i USA en lag år 1993, vilken krävde rapportering av alla dödsfall inom två veckor efter ECT-behandlingen.
Enligt Huston Chronicle tisdagen den 7 mars 1995: ”Åtta personer i Texas dog inom två veckor efter att ha fått ”elchocksterapi (ECT) …” Dessa åtta dödsfall var från 1600 mottagare. Detta är ett dödstal av 1 av 200. Siffran i slutet av de första 18 månaderna i Texas med obligatorisk rapportering var 1 av 197, vilken överensstämde med och bekräftade det procenttal som erhölls med det mindre urvalet. Det är en tämligen stor skillnad mot psykiatrins tidigare påståenden med andelen dödsfall 1 av 10.000.
Dödsfall med 1 av 200 patienter inbjuder till frågan: Hur är det möjligt för någon att dö av en mental sjukdom? Hur kan ett problem i sinnet resultera i kroppslig död? Det chockerande uppenbara och oundvikliga svaret är: Det gör det inte, de dör av ”behandlingen”… och av likgiltigheten hos dem som borde bry sig om men som väljer att vända ryggen till.
Det är dags att vända om och möta offren för elchocker och att lyssna på deras berättelser och bekräfta den förfärliga orättvisa, som de har blivit utsatta för. Oavsett om de har klassificerats som mentalt sjuka eller inte, förtjänar alla personer samma mänskliga rättigheter som alla andra. ECT är, rent ut sagt, ett sätt att få de besvärligt psykiskt sjuka att hålla käft genom att tillfoga dem hjärnskada. Och det fungerar vanligen, men till vilken kostnad för personen och till vilken kostnad för ett samhälle som tolererar användningen och läkarna?
”Ibland måste det bli mycket mörkt innan man kan se ljuset”, amerikanskt/indianskt ordspråk.
Philip Barton 8 november 2005
Med stort erkännande till den uppsjö av källor som jag använt i denna artikel. Det var helt enkelt alltför många för att kunna omnämnas i sin helhet… och till offren för ECT vars personliga berättelser rörde mig till tårar.
* Black, et al “Does treatment influence mortality in depressives”? Ann Clin Psych 1989; 1:165-173
Babigian, H., et al, “Epidemiologic considerations in ECT” Arch Gen Psych 1984;41: 246-253
** Ett fåtal bland det stora antal som har observerats och framstående mottagare av förtal är: Thomas Szasz Med Dr – professor emeritus i psykiatri, State University of New York, Syracuse John M. Friedberg, Med Dr. resident. Department of Neurology, University of Oregon Medical School, Portland, Oregon.
Peter R. Breggin, Med Dr psykiatriker, Chef för International Center for the Study of Psychiatry and Psychology.
Dr. och Fil.Dr. Peter Sterling, docent i Neurobiology Department of Anatomy, School of Medicine, University of Pennsylvania.
*** Abraham Myerson, i debatt om Franklin G. Ebaugh, et al., “Fatalities following electric convulsive therapy: a report of 2 cases with autopsy findings”,Trans. Amer. Neurol. Assoc.68 (juni 1942): s. 39.
**** John M. Friedberg, Med Dr. American Journal of Psychiatry 134:9,september 1977
s. 1010-1013.
Översättning i april 2015 av Lars Andersson
Korrigering och språkvård Inga Larsson