http://news.bbc.co.uk/2/hi/health/619519.stm
BBC News Online talar med tidigare ECT-patienter som säger att behandlingen förstörde deras liv.
Pat Butterfield var en speciallärare som älskade sitt jobb och sin familj. Hon drev en kör samt ett brassband under sin lediga tid.
Sedan dog hennes far år 1990. Ett antal veckor senare, då hon fortfarande var lamslagen av depression och kände sig oförmögen att återvända till sitt arbete, besökte hon sin allmänläkare.Hennes vanliga doktor var frånvarande och ersättningsläkaren beslutade att remittera henne till en psykiatriker.
Pat, som bor i Yorkshire med sin make, blev inlagd på sjukhus bara tre veckor efter sin fars bortgång. Hon samtyckte till en behandling som hon trodde skulle få henne på fötter igen och tillbaka till skolan snabbare än att ta mediciner – eller än att låta sorgeprocessen ha sin gång.
Hon sade till BBC News Online: ”Jag visste inte ens vad bokstäverna ECT stod för. Jag visste inte och fick inte förklarat för mig att jag skulle få elektroder fastgjorda vid mitt huvud och att de skulle låta elektrisk ström gå genom min hjärna.”
”Allt jag visste var att jag ville komma tillbaka till arbetet, och att jag borde hantera min fars död bättre, och att de hade sagt till mig att ECT skulle fungera snabbare än mediciner eller alternativet, vilket var att inte göra någonting alls.”
Elektrokonvulsiv behandling (ECT) genomförs under bedövning. Ett starkt muskelavslappnande medel ges till patienterna för att förhindra de våldsamma muskelspasmer som behandlingen annars framkallar.
Patienten spänns fast med ryggen mot ett plant bord, som kan vändas upp och ned i händelse av att patienten kräks.
I närvaro av en narkosläkare och en psykiatriker fästs elektroder på patientens huvud, och den elektriska spänningen ges tills patientens tå rycker till. Detta är ett tecken på att patienten har krampanfall, trots de avslappnande medicinerna.
Pat säger att hennes 12 behandlingsomgångar har raderat ut många av hennes minnen, även de som handlar om vad som hände på sjukhuset.
”Jag kan komma ihåg att två personer skulle komma och hämta mig och gå med mig förbi sjukhusets kontor för att komma till det rum där de utförde det”, säger hon.
”Jag skämdes djupt, jag hade på mig nattdräkten och jag fördes under tvång förbi alla anställda på kontoret.”
Hon tillade: ”Jag kommer ihåg att jag vaknade upp och tyckte att det verkligen gjorde ont i mitt huvud, och jag visste varken vem jag var eller var jag befann mig.”
”ECT plundrade mig på alla mina minnen. Jag visste bara vilka mina vänner var, eftersom de besökte mig gång på gång.”
”Jag förlorade allt mitt självförtroende, eftersom jag inte kunde komma ihåg hur man skulle göra saker och ting. Jag har fortfarande problem med hur jag ska hantera mycket information.”
”Jag brukade vara en tusenkonstnär, men nu har jag problem med att göra saker i rätt ordning.”
”Jag är också skräckslagen för sjukhus och läkare. Jag har aldrig träffat en enda igen. Jag har inte ens träffat min allmänläkare sedan dess.”
”Helt säkert gav jag inte mitt informerade samtycke till den behandling som jag gick igenom. Ingen talade om för mig vilka bieffekterna kunde vara. Ingen förklarade ens vad som skulle kunna hända.”
”Jag har aldrig kunnat återgå till arbetet och jag skulle aldrig ha kunnat komma så långt som jag har gjort utan min familj och mina vänner.”
För fyra år sedan skapade Pat hjälp- och kampanjgruppen ECT Anomymous, genom vilken hon träffade Beryl Manklow.
År 1983 besökte Beryl sin allmänläkare för sina ryggsmärtor. Hon ordinerades slutligen morfin som smärtstillande medel.
Hon yttrade: ”De sade till mig att jag måste sluta med morfinet så att de skulle kunna testa andra mediciner. Och för att göra detta sade de att de skulle försöka med ECT.”
Beryl, som nu är 61, sade att hon hade hört talas om ECT men bara i en skräckfilm då hon var ganska ung.
Hon sa: ”Jag hade bilden från skräckfilmen i mitt huvud, men jag trodde inte att de skulle behandla mig genom att använda denna medeltida metod.”
”Jag antog bara att medicinen måste ha kommit långt och att jag ville ta behandlingen som enligt dem skulle ge mig ’en lätt huvudvärk’.”
Beryl fick tre eller fyra behandlingar – hon kommer inte ihåg exakt hur många – innan hennes upprörde make stoppade processen och fick henne utskriven från sjukhuset.
Hon sade: ”De skulle ta mig ner till en liten hytt, sätta mig i en spjälsäng och fälla upp sidorna.”
”Efter behandlingen skulle de sätta dig i ett litet väntrum och ge dig en kopp te, precis som om du nyss hade fått en spruta.”
Hon säger att hon aldrig kunde återgå till sitt arbete – hon skötte en modebutik i Rugby-området.
Hon anser att ECT både var grunden till minnesförlust och humörsvängningar och ansvarig för att ge henne en ”förfärlig” återkommande huvudvärk och nacksmärta.
Hon sade: ”Det är en barbarisk metod. Psykiatriker säger att den sparar liv, men jag skulle vilja säga att det är mer troligt att den för dig mot självmord. Den förstörde mitt liv och plundrade mig på min personlighet och mina minnen.”
Översättning i maj 2015 av Lars Andersson
Korrigering och språkvård Inga Larsson