Shock ”Treatment” Is Not Safe and Provides Little If Any Benefit
Av Phil Hickey
Jag är erkänd psykolog, för närvarande pensionerad. Jag har arbetat i kliniska- och styrelsepositioner inom mental hälsa, korrektion och missbruksfält i Förenta Staterna och England.
Ömtåliga saker kräver ömtåligt handhavande
När jag var tonåring var en av mina hobbyer att bygga små radioapparater med transistorer. Det verkar komplicerat men kan klaras av väl av en genomsnittlig 15-åring. Man skaffar några tidningsartiklar, lär sig hur man avläser en krets och lär sig att använda en lödkolv.
En transistor är en liten anordning – stor ungefär som ett radergummi till en penna – med tre utgående trådar. När man bygger en radiomottagare måste transistorerna lödas ihop med andra delar, vilka i sin tur är hoplödda med andra delar etc… Lödkolven är ansluten till ett vägguttag, men ingen elektricitet från huvudledningen når spetsen på kolven. Emellertid kan små virvlar av ström cirkulera i spetsen, och trots att de endast är i storleksordningen milliampere, kan de bränna en transistor på ett fåtal sekunder. Det man måste göra är att dra ur kontakten för kolven från uttaget, göra fogen med hjälp av spetsens kvarvarande värme och sedan återansluta kolven för att ha den klar för nästa fog. Poängen är att ömtåliga saker kräver ömtåligt handhavande och att elektricitet kan vara mycket destruktivt.
Ungefär samtidigt berättade en vuxen, som jag kände, att han nyligen hade fått elchocks-”behandling” (ECT). Jag konstaterade att han verkade annorlunda. Jag frågade honom hur det var. ”Fruktansvärt”, sade han och skakade på huvudet. Jag frågade inte efter några detaljer och han utvecklade inte saken närmare. Jag läste en del och upptäckte att proceduren bestod av att sända hög spänning genom tinningarna, vilket förde elektrisk ström genom hjärnan. Jag tänkte på mina transistorer och på ömtåligheten och komplexiteten hos den mänskliga hjärnan.
På högskolan hörde jag ett antal psykiatriker säga att elchocks-”behandling” (ECT) var mycket effektiv mot depression och helt säker. De nämnde även att den terapeutiska effekten uppstod på grund av att elektriciteten orsakade ett krampanfall. De talade vagt om att strömmen ”bröt upp” nervkretsar som inte fungerade och lät dem ”återansluta” på ett mer fungerande sätt. Man medgav att upprepade ”behandlingar”, ibland under åratal, var nödvändigt för många personer för att upprätthålla nyttan.
Jag hade sett hur en ung flicka (låt oss kalla henne June) fick ett krampanfall i trädgården. Jag var omkring fyra år gammal. June låg på marken och togs om hand av sin mor och en annan vuxen person. Jag gick förbi på trottoaren med min mor och jag märkte att hon grät. Jag hade bara en vag förståelse av vad som pågick, men jag fick definitivt ett intryck av att krampanfallen (eller ”anfallen” som vi kallade dem) inte var bra. Under senare år lärde jag mig att riktiga läkare tar till extraordinära åtgärder för att förebygga krampanfall, just eftersom de är så skadliga för hjärnan.
Under tidigare delen av min karriär hörde jag ofta att elchocks-”behandling” (ECT) var både effektiv och säker. Men jag lyckades aldrig skaka av mig de lärdomar jag fått från transistorerna och June. För mig verkade elchocks-”behandling” (ECT) vara som att använda en bergborrmaskin för att finjustera en elektronisk apparat. Sannolikheten till förbättring verkade vara låg; risken för allvarlig skada verkade vara hög. Jag letade efter studier som visade på effektivitet och säkerhet men fann väldigt lite.
SANNINGEN OM ELCHOCKS-”BEHANDLING” (ECT): FARLIG OCH INEFFEKTIV
Jag stötte nyligen på en bok som hette Doctors of Deception av Linda Andre. Det är en mycket fängslande läsning och jag rekommenderar den starkt till alla som har ett intresse av ämnet. Linda fick elchocks-”behandling” (kallas nu elchocksterapi ECT) då hon var mellan 20 och 30 år. Innan dess hade hon varit en framgångsrik fotograferande journalist med IQ på 156. Efter elchocks-”terapin” (ECT) föll hennes IQ till 118 och hon fick: ”brister när det gäller förmåga att utföra saker, kognitiv flexibilitet, abstrakt tänkande, planering…, svårigheter med avancerade kognitiva processer…, tydlig minskning av uppmärksamhet och organisatoriska förmågor… allvarliga nog för att försvaga hennes förmåga att arbeta… Resultaten visar på tydlig hjärnskada som en följd av ECT…” (sid 9).
Innan ”behandlingen” blev Linda tydligen inte informerad om någon av dessa risker. Den största delen av boken ägnas åt hennes efterföljande försök att belysa riskerna (och de minimala fördelarna) med elchocks-”behandling” (ECT) och åt att få verkligt informerat samtycke att bli obligatoriskt. Hon fördömer utförligt den svekfulla relationen mellan elchocks-läkare, FDA och tillverkare av apparater, likaså att hela företeelsen är slående lik den opålitliga och korrumperade alliansen mellan läkemedelsindustrin och psykiatrin, vilken vi väl alla känner till. Det PR-jobb som elchocks-gruppen har genomfört får tobaksindustrin att likna ett gäng tafatta skolbarn.
Elchocks-läkarnas budskap som helt har köpts av media är: – vi är läkare, vi vet vad vi gör; de andra människorna är galna – man kan inte tro på vad de säger. Men det budskap som ”de” klart ger från sidorna i Lindas bok stämmer: nyttan med elchocks-”behandling” (ECT) är minimal och övergående; skadan är allvarlig och varaktig.
Det finns annat att läsa i ämnet. Med. Dr. Peter Breggin har naturligtvis varit en ivrig motståndare under många år. Ni kan läsa hans artiklar här.
Fil. Dr. John Breeding, en psykolog från Texas, har varit aktiv motståndare till ECT under de sista 20 åren. Ni kan läsa på hans hemsida här.
Den utmärkte neurologen Med. Dr. Fred Baughman, hade följande att säga om ECT:
”Under mer än tre decennier av min neurologiska yrkespraktik har jag stött på patienter, som har behandlats med ECT och fått delar av minnet utraderat. Betänk att omfattningen av minnesförlusten inte är ett direkt bevis för dessa och alla andra patienter. Av egna egoistiska skäl önskar psykiatriker benämna ECT och sådana slutresultat för ”terapeutiska”, men de uppnår aldrig något annat än att i sin vidaste bemärkelse minska användbarheten och den kan inte kallas ”terapeutisk eller medicinskt försvarbar.”
Troligen var artikeln av John Read och Richard Bentall om elchocks-”behandling” (ECT) avgörande ur vetenskapligt perspektiv: The effectiveness of electroconvulsive therapy: A literature review. Studien är en systematisk översikt över forskningen om ECT från 1940-talet till nutid. Slutsatsen är uppseendeväckande uppriktig:
”Förutsatt den starka bevisningen… med efterhängsen och för vissa personer permanent funktionsrubbning, i första hand belagd i form av retrograd eller anterograd minnesförlust och bevisen för en lätt men tydligt ökad risk för dödsfall, är kostnadsanalysen för ECT så svag att dess användning inte kan rättfärdigas vetenskapligt”.
Formell randomiserad klinisk prövning och metaanalyser är naturligtvis måttstock för sanning inom alla vetenskaper och även inom humanvetenskaperna. Men humanvetenskapen är unik på så sätt att objektet för studien inte är berg, elektricitet eller ljus – utan mänskliga varelser – människor. Och fastän jag alltid har trott och fortfarande tror på behovet av och värdet i forskning, tror jag även att det är viktigt i vårt arbete att känna igen och lyssna på signaler från individuella människor.
FRÅGA OFFREN
I detta sammanhang har jag stött på en högst anmärkningsvärd artikel av Fil. Dr. Lucy Johnstone. Den är benämnd Averse psychological effects of ECT och publicerades i Journal of Mental Health år 1999. Här följer ett sammandrag:
”Fastän det är känt att en andel människor finner det plågsamt att få ECT, är de negativa psykologiska effekterna lite förstådda. Tjugo människor, som rapporterats ha varit upprörda över ECT, intervjuades om sina detaljerade upplevelser. En mängd ämnen kom upp såsom känslor av skräck, skam och förnedring, värdelöshet och hjälplöshet och en känsla av att ha blivit utsatt för övergrepp och överfall. Detta har förstärkt rådande problem och lett till misstro mot anställda inom psykiatrin. Få var i stånd att berätta för fackmän om styrkan i sina reaktioner, som även omfattar en möjlig dold samling av trauma. Man diskuterar nu vilka slutsatser man skall dra av detta för tillämpningen av ECT”.
Men i avhandlingen framgår även vad de ”behandlade” personerna ordagrant sade. Här följer några citat:
”De frågade mig om jag skulle samtycka till det, men de sade att om jag vägrade skulle de ändå göra det… att tvingas stanna där är dåligt nog men att bli tvingad att få något som man inte vill ha är tio gånger sämre, så jag sade ja.”
”Jag tänkte att det skulle bli mycket lättare andra gången och att jag inte skulle känna mig så orolig och skräckslagen, men det var som tidigare, om än lite sämre.”
”Efteråt kände jag mig som om jag hade blivit misshandlad… jag var verkligen handlingsförlamad till kropp och sinne, som en hög krossade ben.”
”Det var hela behandlingen, att bli bortforslad och känna mig som en slav, ivägförd till detta lilla rum och placerad på sängen. Ingen kontroll, det var fruktansvärt.”
”Det var som om jag var en icke-person och det inte spelade någon roll vad någon gjorde med mig.”
”Det kändes som om jag hade blivit slagen, misshandlad, som om min hjärna hade blivit misshandlad. Det kändes som ett överfall.”
”Människor som jag kände kunde komma fram till mig på gatan och säga till mig hur de kände mig och jag hade inget minne av dem alls… mycket skrämmande.”
”På ett mycket konstigt sätt, och på grund av att behandlingen och övergreppet var så fruktansvärda, medförde det att jag kom till mina sinnens fulla bruk. Jag måste få ordning på tillvaron, jag måste hjälpa mig själv.”
”Nå, det dödar din hjärna, eller hur? Det är vad det gör.”
Det finns fler sidor; en tragisk och hjärtskärande uppräkning av övergrepp.
DEN TERAPEUTISKA EFFEKTEN
Efter elchocks-”behandlingen” (ECT) uppvisar många människor färre problem med att genomföra saker och de säger även att de känner sig bättre. Dessa fördelar är ofta kortvariga, men de utgör grunden för påhittet att ECT är en säker och effektiv ”behandling” av allvarlig depression.
Under den första tiden med elchocks-”behandling” (ECT) var förespråkarna mer ärliga angående hjärnskada och sade i själva verket mycket tydligt, att det var precis denna skada som framkallade den ”välgörande” effekten. Här följer några citat:
”Jag tror att det krävs strukturella förändringar eller störningar i hjärnans fysiologi för att botande [med elchocksterapi] skall ske. Jag tror att störningarna i minnet troligen är en integrerad del i processen för tillfrisknandet. Jag tror att det kan vara sant att dessa människor under en tidsperiod och i någon grad har högre intelligens än de kan hantera, och att minskningen av intelligensen är en viktig faktor i läkeprocessen. Jag säger detta utan cynism. Faktum är att ett av de allra bästa fall av botanden som man kan få, är där människor nästan reduceras till sinnesslöhet.” Abraham Myerson (amerikansk psykiatriker som utför elchocker ECT), juni 1942 [The Electroshock Quotationary].
”Detta för oss till en stunds diskussion om hjärnskada som orsakas av ECT. Är inte en viss mängd hjärnskada nödvändig i denna typ av behandling? Frontal lobotomi antyder att förbättring äger rum, om vissa delar av hjärnan har en specifik skada.” Paul H. Hoch (ungerskfödd amerikansk psykiatriker som utför elchocker), “Discussion and Concluding remarks”, Journal of Personality, vol. 17, 1948. [The Electroshock Quotationary]
”Från tillgänglig information är det sannolikt att den biokemiska grunden för konvulsiv terapi liknar den för kraniocerebralt trauma…” Med. Dr. Max Fink, psykiatriker, år 1958 (citerad i Doctors of Deception av Linda Andre, sidan 49).
”Efter ett par omgångar av ECT är symptomen samma som för hjärnskada och fortsatt stor entusiasm att använda ECT kan påverka funktionen på undermedveten nivå hos patienten … För alla fall är ”responsen” av ECT beroende på typ av elektrisk stöt eller rättare sagt, effekten på ECT-apparaten. Patienten ”glömmer” sina symptom på grund av att hjärnskadan förstör minnesspår i hjärnan, och det går ut över patienten i form av en varierande grad av minskad mental kapacitet.” Sidney Sament (amerikansk neurolog), brev till Clinical Psychiatry News, mars 1983. [The Electroshock Quotationary]
Dessutom är det mycket väl känt i neurologkretsar att en av bieffekterna av allvarlig hjärnskada är en kortvarig känsla av eufori!
Som i fallet med psykofarmaka är förmodad terapeutisk påverkan identisk med påverkan från gift. I den omedelbara efterdyningen av elchocks-”behandling” (ECT) känner sig människor inte deprimerade, eftersom de nästan har förlorat sin förmåga att överhuvudtaget känna något. De framför inte problem med att klara av saker, eftersom de har gjorts nästan oförmögna att överhuvudtaget göra något; de kommer inte ihåg traumatiska händelser, eftersom deras minnen har blivit utraderade. Ibland kommer denna förlust att mildras något efter en tid, ibland inte. Men vid upprepad ”underhålls”-exponering blir skadan omfattande och mer eller mindre permanent. Föreställ dig att reumatologer amputerade människors ben för att bota försämrade knäleder. Det skulle definitivt fungera!
I sin underbara roman Galapagos klagar Kurt Vonnegut på ett skämtsamt sätt över det faktum att den mänskliga hjärnan helt enkelt är för stor. Han tillskriver allt vårt elände, allt kontraproduktivt molande, allt vårt funktionsrubbade beteende till detta enkla anatomiska faktum och ser fram mot den dag, då obönhörliga korrigeringar genom naturligt urval kommer att ha justerat denna defekt.
Men man måste inte vänta på evolutionen. Vi har elchocks-”behandling” (ECT)! Den finns i ett ”sjukhus” nära dig – precis nu. Är det inte tid att denna ”behandling” får samma öde som snurrstolar och insulinchock-”behandling” under koma?
Senast uppdaterad av Phil 17 april 2013
Översättning i december 2014 av Lars Andersson
Korrigering och språkvård Inga Larsson