Kategoriarkiv: Peter Larsson

Steinar (53) och 63 andra har nekats ersättning efter elchocksskador. Har förlorat allt minne. Nu kämpar han mot staten i rätten.

http://www.dagbladet.no/2015/05/28/nyheter/innenriks/pasientskadeerstatning/pasientskadenemnda/rettssak/39392582/

Asle Hansen ash@dagbladet.no
Fredag 29 maj 2015, kl 10:00.

(Dagbladet): – Han har förlorat minnet för 20-25 år tillbaka i tiden efter behandling med elchocker (ECT), uttalade Steinar Hestads advokat Hans Kristian Sandgrind i sitt inledningsanförande i Oslo tingsrätt på onsdagen i denna vecka.
53-åringen kan inte komma ihåg att han gifte sig med hustrun Monica Ørbakk Hestad (40). Barnens uppväxt är också borta ut minnet, skrev Dagbladet 4 maj.

Siffror från Norsk Pasientskadeerstatning (NPE) visar att Hestad är en av 64 personer som har fått avslag av NPE för krav på ersättning efter elchocksbehandling (ECT) inom psykiatrisk vård under perioden 2005-2014.
Av 72 elchockspatienter som har ansökt om ersättning under perioden är det bara åtta som har fått ja.
Totalt har NPE betalt 2,8 miljoner kronor i ersättning efter elchocksbehandling (ECT).

MINNESFÖRLUST

I avslagsärendena har NPE funnit att det inte finns orsakssamband mellan besvären och behandlingen och att kortvarig minnesförlust är en känd komplikation, som patienten måste acceptera. Vidare menar NPE att det i avslagsärendena har funnits god grund för behandlingen och att genomförandet av behandlingen har följt medicinsk praxis.

I åtta av fallen har patienterna fått medhåll när det gäller att de har fått bestående och omfattande minnesförlust. Någon har fått tandskador och en har fått blodpropp och skulle inte ha fått behandlingen på grund av för högt blodtryck, upplyser NPE.

Steinar Hestad hoppas att rätten kommer fram till att han skall få ersättning för skadorna som han menar att elchocksbehandlingen (ECT) i sjukvården har gett honom.

KONSTANT HUVUDVÄRK

I sin förklaring i tingsrätten på onsdagen berättade Hestad om den konstanta huvudvärken, som gör att han inte har speciellt mycket krafter kvar efter arbetets slut.
-Jag kan inte använda tiden, säger 53-åringen.
Han berättade om minnet som har svikit honom. Han minns ingenting från behandlingen och tiden på sjukhus. Och vad värre är: han minns inte viktiga händelser i familjelivet såsom bröllop och konfirmation.
– Det är ledsamt. Minnet är faktiskt du själv. Den du är och den du var. Livet består av minnen, säger Hestad.

1987

53-åringen berättar att han är far till fyra. Hans äldsta föddes år 1984. Hestad säger att han bara minns de två-tre första åren av sonens liv. De andra barnens uppväxt är helt borta från minnet.

Yrkeschauffören minns bra att han fick en splitter ny lastbil att köra år 1984. Han vet att han även fick en ny lastbil år 1987, men minns ingenting av det.
-Jag minns inget efter 1987. Det är helt tomt. Jag kan inte få tag i det, säger Hestad.

AVVISAR SAMBAND

Advokat Håvard Solberg är juridiskt ombud för Pasientskadenemnda i tingsrätten. I sitt inledningsanförande på onsdagen avvisade han att det finns ett orsakssamband mellan ECT-behandlingen och Steinar Hestads besvär. Han hänvisade till flera sakkunniga som stödjer statens syn.

Solberg gjorde även klart att det kommer att vara huvudvärken och inte minnesförlusten som eventuellt skulle kunna ge Hestad ersättning, i det fall att rätten kommer fram till att det finns orsakssamband.

Översättning i juni 2015 av Lars Andersson
Korrigering och språkvård Inga Larsson

Minns varken att han gifte sig eller barnens uppväxt: – Har fått minnesförlust för 20-25 år tillbaka i tiden efter elchocksbehandling (ECT)

http://www.dagbladet.no/2015/05/27/nyheter/innenriks/pasientskadeerstatning/pasientskadenemnda/oslo_tingrett/39369811/

Steinar Hestad (53) kämpar mot staten i rätten.

Asle Hansen ash@dagbladet.no
onsdag 27 maj 2015, kl.14:19

(Dagbladet): Steinar Hestad (53) kan inte minnas att han gifte sig med hustrun Monica Ørbakk Hestad (40). Barnens uppväxt är också borta ur minnet, skrev Dagbladet den 4 maj.

Tidigt idag började 53-åringens kamp mot staten i Oslo tingsrätt. Hestad kräver ersättning för skadorna som han menar att sjukvårdens elchocksbehandling (ECT) har gett honom.

Trots att Pasientskadenemnda anser att sjukhuset inte skulle ha gett Steinar Hestad elchocksbehandling (ECT) mot hans depression, vägrar nämnden likväl att acceptera hans krav på ersättning.

Utvecklat minnesförlust

– Hestad har utvecklat minnesförlust för 20-25 år tillbaka i tiden efter behandling med ECT, säger advokat Hans Kristian Sandgrind i sitt inledningsanförande. Sandgrind citerar en attest från 53-åringens ordinarie läkare.

– Som ordinarie läkare ser jag en enormt stor skillnad på hans allmäntillstånd nu, jämfört med före ECT. Minnesförlusten fanns inte före behandlingen, citerar advokaten vidare.

Hestads ordinarie läkare är en av flera sakkunniga som menar att det finns samband mellan behandlingen och hans besvär.
Advokat Sandgrind hänvisar vidare till att hans klient lider av en kraftig och kronisk huvudvärk, att han har fått inlärningssvårigheter och att han kämpar med att ta in innehållet i en text. Som Dagbladet tidigare har skrivit är allt det som har skett under de sista 25 åren utraderat från hans minne. Han minns därför bara sin äldste sons uppväxt.

Tungt

– Det är fruktansvärt tungt att stå ut med att jag inte kommer ihåg barnens uppväxt eller att jag gifte mig med Monica. Dessutom finns huvudvärken där och gnager hela tiden. Den tar på krafterna, säger han till Dagbladet.

Efter en depressiv period våren 2011 hamnade han på sjukhus. Där var de snabba med att erbjuda elchocksbehandling (ECT).
– Vi blev inte informerade om att ECT kan medföra bestående minnesförlust. Då hade vi ju aldrig ha gått med på det, säger hustrun Monica Ørbakk Hestad.

Hon är kritisk till användningen av elchocksbehandling (ECT), menar att myndigheterna saknar översikt och är överbevisad om att man borde forska mer om långtidseffekterna av behandlingsformen.
– ECT är rysk roulett, säger hon.

Avvisar samband

Advokat Håvard Solberg är juridiskt ombud för Pasientskadenemnda i tingsrätten.
I sitt inledningsanförande avvisar Solberg att det finns orsakssamband mellan ECT-behandlingen och Steinar Hestads besvär. Han hänvisar till flera sakkunniga som stöder statens syn.
Pasientskadenemnda har tidigare upplyst Dagbladet om att man har behandlat cirka 30 fall, där folk har förlorat minnet efter ECT.
Detta fall är det allra första ECT-fall som har hamnat i rätten.

Översättning i juni 2015 av Lars Andersson
Korrigering och språkvård Inga Larsson

ELCHOCKSTERAPI (ECT): FÖRSTÖRDA LIV

http://news.bbc.co.uk/2/hi/health/619519.stm

BBC News Online talar med tidigare ECT-patienter som säger att behandlingen förstörde deras liv.

Pat Butterfield var en speciallärare som älskade sitt jobb och sin familj. Hon drev en kör samt ett brassband under sin lediga tid.
Sedan dog hennes far år 1990. Ett antal veckor senare, då hon fortfarande var lamslagen av depression och kände sig oförmögen att återvända till sitt arbete, besökte hon sin allmänläkare.Hennes vanliga doktor var frånvarande och ersättningsläkaren beslutade att remittera henne till en psykiatriker.

Pat, som bor i Yorkshire med sin make, blev inlagd på sjukhus bara tre veckor efter sin fars bortgång. Hon samtyckte till en behandling som hon trodde skulle få henne på fötter igen och tillbaka till skolan snabbare än att ta mediciner – eller än att låta sorgeprocessen ha sin gång.

Hon sade till BBC News Online: ”Jag visste inte ens vad bokstäverna ECT stod för. Jag visste inte och fick inte förklarat för mig att jag skulle få elektroder fastgjorda vid mitt huvud och att de skulle låta elektrisk ström gå genom min hjärna.”
”Allt jag visste var att jag ville komma tillbaka till arbetet, och att jag borde hantera min fars död bättre, och att de hade sagt till mig att ECT skulle fungera snabbare än mediciner eller alternativet, vilket var att inte göra någonting alls.”

Elektrokonvulsiv behandling (ECT) genomförs under bedövning. Ett starkt muskelavslappnande medel ges till patienterna för att förhindra de våldsamma muskelspasmer som behandlingen annars framkallar.
Patienten spänns fast med ryggen mot ett plant bord, som kan vändas upp och ned i händelse av att patienten kräks.
I närvaro av en narkosläkare och en psykiatriker fästs elektroder på patientens huvud, och den elektriska spänningen ges tills patientens tå rycker till. Detta är ett tecken på att patienten har krampanfall, trots de avslappnande medicinerna.

Pat säger att hennes 12 behandlingsomgångar har raderat ut många av hennes minnen, även de som handlar om vad som hände på sjukhuset.
”Jag kan komma ihåg att två personer skulle komma och hämta mig och gå med mig förbi sjukhusets kontor för att komma till det rum där de utförde det”, säger hon.
”Jag skämdes djupt, jag hade på mig nattdräkten och jag fördes under tvång förbi alla anställda på kontoret.”
Hon tillade: ”Jag kommer ihåg att jag vaknade upp och tyckte att det verkligen gjorde ont i mitt huvud, och jag visste varken vem jag var eller var jag befann mig.”
”ECT plundrade mig på alla mina minnen. Jag visste bara vilka mina vänner var, eftersom de besökte mig gång på gång.”
”Jag förlorade allt mitt självförtroende, eftersom jag inte kunde komma ihåg hur man skulle göra saker och ting. Jag har fortfarande problem med hur jag ska hantera mycket information.”
”Jag brukade vara en tusenkonstnär, men nu har jag problem med att göra saker i rätt ordning.”
”Jag är också skräckslagen för sjukhus och läkare. Jag har aldrig träffat en enda igen. Jag har inte ens träffat min allmänläkare sedan dess.”
”Helt säkert gav jag inte mitt informerade samtycke till den behandling som jag gick igenom. Ingen talade om för mig vilka bieffekterna kunde vara. Ingen förklarade ens vad som skulle kunna hända.”
”Jag har aldrig kunnat återgå till arbetet och jag skulle aldrig ha kunnat komma så långt som jag har gjort utan min familj och mina vänner.”

För fyra år sedan skapade Pat hjälp- och kampanjgruppen ECT Anomymous, genom vilken hon träffade Beryl Manklow.

År 1983 besökte Beryl sin allmänläkare för sina ryggsmärtor. Hon ordinerades slutligen morfin som smärtstillande medel.
Hon yttrade: ”De sade till mig att jag måste sluta med morfinet så att de skulle kunna testa andra mediciner. Och för att göra detta sade de att de skulle försöka med ECT.”

Beryl, som nu är 61, sade att hon hade hört talas om ECT men bara i en skräckfilm då hon var ganska ung.
Hon sa: ”Jag hade bilden från skräckfilmen i mitt huvud, men jag trodde inte att de skulle behandla mig genom att använda denna medeltida metod.”
”Jag antog bara att medicinen måste ha kommit långt och att jag ville ta behandlingen som enligt dem skulle ge mig ’en lätt huvudvärk’.”
Beryl fick tre eller fyra behandlingar – hon kommer inte ihåg exakt hur många – innan hennes upprörde make stoppade processen och fick henne utskriven från sjukhuset.
Hon sade: ”De skulle ta mig ner till en liten hytt, sätta mig i en spjälsäng och fälla upp sidorna.”
”Efter behandlingen skulle de sätta dig i ett litet väntrum och ge dig en kopp te, precis som om du nyss hade fått en spruta.”

Hon säger att hon aldrig kunde återgå till sitt arbete – hon skötte en modebutik i Rugby-området.
Hon anser att ECT både var grunden till minnesförlust och humörsvängningar och ansvarig för att ge henne en ”förfärlig” återkommande huvudvärk och nacksmärta.
Hon sade: ”Det är en barbarisk metod. Psykiatriker säger att den sparar liv, men jag skulle vilja säga att det är mer troligt att den för dig mot självmord. Den förstörde mitt liv och plundrade mig på min personlighet och mina minnen.”

Översättning i maj 2015 av Lars Andersson
Korrigering och språkvård Inga Larsson

Testamente med övergrepp

http://www.behaviorismandmentalhealth.com/2011/10/02/legacy-of-abuse/

Av Phil Hickey, Fil Dr
2 oktober 2011

Psykiatrin tycker om att presentera sig själv som en hjälpande yrkeskår, men även en hastig titt på dess historia vittnar om något annat. Här följer några av de ”behandlingar” som denna pseudovetenskap har lanserat mot dess pseudosjukdomar.

STERILISERING
Det uppskattas att 65.000 personer blev steriliserade i USA under olika rashygieniska förordningar. Tillämpningen,som var i bruk mellan 1920- och 1970-talen, var riktad mot ”icke önskvärda”, vilket innefattade de så kallade mentalt sjuka.

HYDROTERAPI
Detta innebar att patienten hängdes i ett kallt bad under flera timmar och även dagar åt gången. Det användes allmänt under de första decennierna av 1900-talet.

HYSTERETOMI, OVARIEKTOMI OCH KVINNLIG OMSKÄRELSE
Dessa ”behandlingar” användes också under de första decennierna av 1900-talet. Teorin var att sinnessjukdomen orsakades av bäckenirritation som ”botades” genom dessa metoder. Robert Whitaker (Mad in America) rapporterar att ”kvinnlig omskärelse under alla förhållanden inte försvann helt och hållet från amerikanska mentalsjukhus förrän 1950.”

KIRURGISKT AVLÄGSNANDE AV ANDRA KROPPSDELAR
Avlägsnande av tänder, grovtarm, blindtarm, äggledare, livmoderhals och andra delar användes som ”behandlingar” på de olyckliga patienterna på amerikanska mentalsjukhus.

INJEKTION AV DJURHORMONER
Sköldkörtelextrakt från får var populärt.

DJUPSÖMNSTERAPI
Detta innebar att med droger försätta patienter i djup koma och lämna dem i detta tillstånd under flera dagar. Dödlighetsprocent på 6% rapporterades.

FEBERTERAPI
Feber framkallades genom heta bad, elektriska värmeelement och även genom avsiktligt framkallad infektion av malaria.

TERAPI MED EXTREM KYLA
Patienter blev nedkylda under två eller tre dagar åt gången med temperaturer så låga som c:a -4 grader C under normal kroppstemperatur.

INSPÄRRNING
Mellan 1900 och 1950 var andelen utskrivna från mentalsjukhus extremt låg, vilket återspeglade en övertygelse att inlåsning var den ”behandling” som kunde väljas. Villkoren var ofta brutala och förnedrande.

INSULINBEHANDLING UNDER KOMA
Att ge insulin till en icke-diabetiker resulterar i minskning av glukos i blodet. Om tillräckligt mycket insulin ges, hamnar personen i koma. Under 1930- och 1940-talen lanserade psykiatriker i Europa och USA den absurda idén, att när denna sorts framkallade koma upprepades tillräckligt ofta, var det en effektiv ”behandling” för patienter på mentalsjukhus. Proceduren orsakade allvarlig och permanent hjärnskada. ”Behandlingen” var vanlig även långt in på tidigt 1950-tal. Detta trots att den uppenbara verkan av ”behandlingen” inte blev något annat än ett fogligt barnsligt tillstånd som ett resultat av den omfattande hjärnskadan.

KONVULSIV METRAZOLTERAPI
”Behandlingen” bestod av att injicera patienten med Metrazol (en syntetisk kamfer). Metrazol är giftigt och injektionen framkallade ett anfall som liknande ett epileptiskt anfall. Effekten på patienten var extremt obehagligt och skrämmande. Patienter blev vanligen utsatta för flerdubbla ”behandlingar” som gav bestående hjärnskada.

ELCHOCKSTERAPI (ECT)
Här användes elektriska chocker för att framkalla ett anfall som skadade hjärnan. Psykiatriker hyllade denna ”behandling” som ett stort terapeutiskt genombrott, trots att det var vida erkänt att det ”terapeutiska” medlet förstörde hjärnceller i hjärnbarken med påföljande förlust av högre kognitiv funktion. Denna ”behandling” användes mycket även under senare tid. År 1955 rapporterade den berömda psykiatrikern Lauretta Bender att hon hade genomfört ett ”behandlings”-program med 20 elchocker på ett tvåårigt barn!

PREFRONTAL LOBOTOMI
Detta innefattar att borra hål i sidan av huvudet, föra in en skalpell och sedan genom att röra skalpellen upp och ned skilja den främre delen av hjärnan från återstoden.

Alla de tillämpningar som sammanfattas ovan var barbariska och de flesta gav bestående skada hos offret. Trots detta har psykiatrin anammat dem helhjärtat. Farhågorna från motståndare behandlades med överlägset avvisande.
Det är speciellt intressant att var och en av dessa ”behandlingar” stöddes av oäkta och förenklade teorier, och dessa teorier marknadsfördes lika energiskt som dagens nonsens om hjärnans sjukdomar.

Den vitt spridda och destruktiva ”behandlingen” med farliga droger mot vardagliga livsproblem och den omotiverade likgiltigheten för den påföljande skadan är bara den senaste sidan av psykiatrins testamente med skam och övergrepp. Att påtvinga droger är inte lika öppet barbariskt som ”behandlingarna” under tidigare år, men eftersom antalet inblandade personer är så mycket större idag, är den totalt tillfogade skadan troligen större.

Många författare har skrivit mycket om denna aspekt i psykiatrins historia – men Robert Whitakers diskussion av ämnet i Mad in America är speciellt värd av läsa.

Översättning i april 2015 av Lars Andersson
Korrigering och språkvård Inga Larsson

Vad hände Carly Fleishmann? En exklusiv intervju med hennes far

Internet-länk: http://www.autismdailynewscast.com/happened-carly-fleischmann-exclusive-interview-father/23279/shanellis/2/

16 februari 2015 av Shân Ellis

Vid två års ålder blev Carly Fleishmann diagnosticerad för svår autism och motorik-problem kring munnen, vilket hindrade henne från att tala. Läkare förutspådde att hon intellektuellt aldrig skulle utvecklas längre än till ett litet barns nivå. Dock gjorde hon vissa framsteg efter år av intensiv beteende- och kommunikationsterapi. Carly förblev till stor del svår att nå. Sedan fick hon ett genombrott. Vid elva års ålder tilläts Carly använda datorn, i vilken hon skrev: HJÄLP, HJÄLP.

Denna förvånande berättelse blev sedan till en bok av hennes far Arthur med titeln Carly’s voice, vilken ger läsaren en direkt möjlighet att lära sig om autism av en flicka som lever med den. I februari 2014 for hon till Wien som en del av ett skolprojekt och allt var lugnt och ingenting hördes förrän 4 december 2014, då ett meddelande dök upp på Facebook. Carly hade fått elchocksterapi (ECT) och efter det hade hon förlorat sina färdigheter i språk.

Sedan december har autistgruppen som helhet oroat sig för förespråkaren för icke-verbal autism – Carly Fleishmann. 20-åringen tycktes ha blivit tyst, hennes skrivande och kommunikation stoppade upp under ett tag, vilket gjorde att oroande rykten började spridas, och några ogrundade felaktiga rykten förekom i delar av gruppen. Autism Daily Newscast rapporterade att Shan Ellis beslutade att göra precis som Carly hade gjort och göra det enligt en säker källa.
I en exklusiv intervju talade vi direkt med Carlys far, Arthur Fleishmann, som i en uppriktig intervju från sitt kontor i Toronto ville få redogörelsen korrekt och lindra oron hos dem som aktivt följer henne på Internet.

Skulle du vilja säga oss varför du inte har talat offentligt förrän nu?

Allmänt sett kommenterar vi inte Carly eller hennes tillstånd. Hon är 20 år och har sin egen personlighet och är kapabel att fatta beslut efter vägledning från oss. Jag har försökt att dessförinnan reda ut några uppenbara missförstånd som florerade på några Internet-fora och Facebook, eftersom Carly helt och hållet avskyr antaganden.
Människor som lever i ett tillstånd som hennes har normalt mycket liten kontroll över sina liv. Carlys skrivande är den enda sak som hon har någon kontroll över, och vi har fostrat henne för att ge henne den plats såväl som den struktur hon behöver för att tänka självständigt.

Kan du berätta för oss vad som hände med Carly?

I slutet av år 2013 fick Carly några verkligt svåra problem med sitt OCD (tvångssyndrom). Hon kämpade extremt hårt med sitt OCD under lång tid, men sista året var hon mycket dålig, tillräckligt dålig för att vara borta från skolan och det irriterade henne. Hon letade själv fram ECT-behandling (elektrokonvulsiv behandling) som en behandling för att minska symptomen för OCD. Hon skrev att hon inte kunde vänta med att testa det, eftersom hennes OCD tog överhanden och hon kände att hon inte kunde fortsätta som vanligt.

Vi var tvungna att acceptera detta som något hon ville göra och letade sedan efter de bästa specialisterna och terapeuterna i Toronto- området. Hon fick ett par behandlingar, men vi kunde inte se några positiva effekter. I själva verket minskade hennes skrivande och några få månader senare sade hon att hon hade bekymmer med att förstå oss och vilket annan kommunikation som helst, att den var förvanskad och osammanhängande.

När vi ser tillbaka är vi inte helt säkra på att detta är resultatet av ECT, eftersom hon före behandlingen fick ständiga anfall. Såsom familj är det svårt att fastställa om det var behandlingen eller någonting som Carly gick igenom innan hon testade terapin. Historiskt har ECT ett verkligt dåligt rykte, och jag skulle aldrig ha satt henne på det om jag hade vetat vad jag vet idag. Och vi har läst mer om krampanfall hos autistiska flickor och kvinnor, där det finns mycket lite att gå efter. Vi kommer inte att slutgiltigt få veta om hon blir bättre eller vad som händer förrän efter ytterligare ett år eller så, men människans natur är sådan att man testar. Det var vad vi gjorde.

Vill du säga någonting till Carlys supportrar?

Ja, jag skulle vilja säga tack till dem som har uttryckt sitt uppskattande stöd för Carly. Alla som känner Carly kommer att förstå att hon gjorde sitt eget val och var kapabel att göra det. Beslut om Carlys behandling fattas av Carly. Det var inte ett godtyckligt beslut som togs av oss såsom hennes föräldrar. Vi letade efter de bästa människorna i Toronto för att sköta om henne.
Carlys fysiska hälsa är mycket god, men hon har blivit överväldigad och arbetat hårt under det senaste året med skola och arbete, men vi ville verkligen att hon skulle leva ett så normalt liv som möjligt. Vi måste alla acceptera att vi har personliga begränsningar. Vi har nu stunder med terapeuterna då hon skrattar och skojar med dem, vilket bevisar att ”gamla Carly” fortfarande finns där och kämpar. Vi håller ett öga på den så kallade ryktesfabriken på Facebook från och till, men vi kände att det var rätt tid att komma ut och ge vår syn på saken.

Vi vill tacka Mr Fleishmann för att ha ordnat med tiden att tala i Autism Daily News Cast för att få dokumentationen korrekt. Vi vill även sända våra gemensamma hälsningar till Carly och hoppas att hon är på god väg att återhämta sig och mycket snart återkommer med sin röst.

Översättning i april 2015 av Lars Andersson
Korrigering och språkvård Inga Larsson

Peter Larsson, för mänskliga rättigheter!

Ansvarig utgivare och projektansvarig för hemsidan
– Peter Larsson

Jag har med egna ögonen sett personer bli fördärvade av elchocker.

Mitt engagemang för frågorna kring elchocksbehandlingar väcktes abrubt på 80-talet. Då insåg jag till min fasa att denna ”behandling” användes fortfarande.

Jag och många andra trodde att elchockerna var förpassade till historieböckerna tillsammans med insulinchocker, lobotomi och tvångssteriliseringar.

När jag sedan 2007 fick reda på att ECT användes mer än någonsin och att psykiatrin kallade det en ”mirakelmetod” var måttet rågat.

Sanningen om elchocker, ECT måste komma ut!

Hundratals personer och deras anhöriga har hört av sig till mig och berättat om skador från elchocker, ECT.

Det är deras talan jag för.

Läs mer om mig här – Peter Larsson

Vittnesmål, media och fakta mot ECT

Läs mer här om bakgrunden till mitt engagemang.


Har du själv dålig erfarenhet av elchocker?

Vet du någon som har råkat illa ut?

Berätta din historia och hjälpa andra!

Du hjälper då även dig själv. Du kan vara fullständigt anonym.

Berätta din historia här.
Säg vad du tycker om elchocker här.